Åsa, Drakletare

Det var en fin morgon och dagen blev bra med många intessanta diskussioner.  Nu ska jag bara fixa själva redovisningen i morgon. 🙂

Min stad är full av vackra byggnader och detaljer. Något som jag ofta glömmer bort och därför bara går förbi eftersom man ”alltid” är på väg någonstans… 

Underbara sommar. 

Jag har gjort en förändring.

Jag har lämnat tillbaka kläderna, städat ur skåpet och…  lämnat in nyckeln (!).

Nej, jag har inte sagt upp mig. Än. Men jag hoppas att jag inte kommer tillbaka. Magen darrade av rädsla (?) direkt efteråt, för det är så stort, för mig. Men lite senare kom lugnet. En skön känsla av lättnad.

Så fort gick det. Det tog tre veckor att läka, tre veckor att komma tillbaka och börja sova igen. En helg av utvilad lycka. Jag kände mig pigg och frammåt igen, klart jag klarar det här! Jag klarar ju allt! 😀

Och nu? Ångest över att vara tillbaka har fått mig att panikvakna flera gånger under natten. Tvivlen växer extra fort när man är trött. Klarar jag det här? Är jag bara dum som försöker mig på något som alla andra redan har insett; att Åsa, hon passar ju inte ens som lärare! Varför lägger hon inte bara ner? 

Är det här något som jag bär med mig? Är jag förprogramerad att fungera så här eller skulle det vara annorlunda någon annanstans? Frågor som tål att tänkas på. 

Ännu en dag, åter ett liv. Frågan är: Vill jag ha just detta livet?



Jag stångar huvudet blodigt mot dataskärmen. Jag fattar verkligen inte, att låta mig undervisa i fysik är som att låta  engelskaläraren undervisa i spanska…. Och det skulle faktiskt inte ske!

Jag klarar inte det här.

Jag satsade allt på ett stackars litet osäkert kort. Jag satsade allt och hoppade. Tyvärr så har jag ingen fallskärm. Och om jag inte jävligt snabbt lär mig flyga så kommer jag krascha. Jag kan inte sova på nätterna över ångest att jag ska hålla lektion. Jag kan ju inte mer än vad som står i elevernas textböcker, vad ska jag gå fram och säga? Ångesten är förlamande och stjäl den tid och kraft som jag behöver använda för att googla nätet efter något att säga. Tadada! En alldeles egen spiral med sikte mot undergången. Hade det varit annorlunda om det hade varit mitt eget ämne? Jag vet inte. Frågan är om jag orkar vara kvar tillräckligt länge för att få reda på det.

Tre kursare har hoppat av sedan tentan, sju totalt tror jag. Jag kanske också borde hoppa av? Vad är det för vits att fortsätta?  Jag lånar pengar för att göra det här, jag lånar pengar för att mentalt köra mig själv i botten. Är det verkligen värt det? NO. Men å andra sidan, att ge upp är failure. Jag kan inte sluta plugga och återvända till min arbetsplats. Komma tillbaka dit med svansen mellan benen? Titta där går hon som trodde hon var något! Nä fan, då får jag nog fortsätta än då. Vad det än kostar och hur det än går. För det nöjet ska de inte få!

Dagens föreläsning sträckte över två timmar och kom inte längre än till powerpoint-presentationens första bild… Det var underbart fascinerande att lyssna på någon som långsamt vecklar upp ämnet och får en att inse att man kanske fattar, eller i alla fall börjar fatta trots att man inte hunnit läsa hela boken.

Det är en sällsynt lyx att att lyssna på bra föreläsare! 😀