Så fort gick det. Det tog tre veckor att läka, tre veckor att komma tillbaka och börja sova igen. En helg av utvilad lycka. Jag kände mig pigg och frammåt igen, klart jag klarar det här! Jag klarar ju allt! 😀

Och nu? Ångest över att vara tillbaka har fått mig att panikvakna flera gånger under natten. Tvivlen växer extra fort när man är trött. Klarar jag det här? Är jag bara dum som försöker mig på något som alla andra redan har insett; att Åsa, hon passar ju inte ens som lärare! Varför lägger hon inte bara ner? 

Är det här något som jag bär med mig? Är jag förprogramerad att fungera så här eller skulle det vara annorlunda någon annanstans? Frågor som tål att tänkas på. 

Ännu en dag, åter ett liv. Frågan är: Vill jag ha just detta livet?