Mental krasch.

Hittills har jag kraschat en gång i veckan sedan jag började utbildningen och nu är det snart dags för denna veckans krasch.

I förrgår hade jag mitt första ”framträdande” inför klass och det gick sådär. Jag trodde att jag skulle få en blackout och tuppa av men det gjorde jag inte. Nog för att jag inte kommer ihåg vad eleverna sa (eftersom jag var så nervös) men det syns inte jättetydligt på filmen.

Idag är det dags för nästa framträdande. Jag hoppas jag får den tid jag behöver. Vi är inte direkt samspelta i gruppen och jag framträder sist, ett klart taktiskt misstag. Om jag inte får 30 minuter, vad gör jag då? Klarar jag mig med 20? Vilka delar ska jag skippa? De andra har utan problem dragit ut på tiden nog för att fylla en varsin lektion, nu har vi en lektion tillsammans och om jag förstod det rätt så kommer de köra sina vanliga upplägg. Trots att jag har extra mycket material denna gången. Vad händer med mig och mitt framförande då?

Jag längtar tills jag får gå som ensam kandidat eftersom jag känner mig begränsad i min grupp. Jag känner att jag inte kommer till min rätt eftersom jag inte är lika ”duktig” som de andra. Jag försöker påminna mig om att det bara innebär att jag har lite längre väg att gå, att jag kommer göra lite större framsteg på vägen eftersom jag står lite längre bort, men det hjälper inte när man vaknar mitt i natten och undrar om man har uppfattat uppgiften fel.

Imorgon har vi dessutom ett examinerande dialogseminarium. Det borde förberedas men instruktionerna är så luddiga att ingen av oss riktigt har förstått vad som ska göras. Det gäller för övrigt de andra inlämningsuppgifter också. Som måste vara inne innan måndag. Och hmm, jag jobbar i helgen…

Så nu sitter jag här. Klockan är två på natten, jag har redan varit uppe två vändor sedan jag lade mig för att sova, jag måste kliva upp om 3 timmar och vet att förutom nervositeten över hur undervisningen ska gå (examinatorn kommer lagom för att se den också), och att jag inte har hunnit sortera och samla veckans intryck inför seminariet så kommer jag dessutom inte ha sovit tillräckligt för att vara pigg och utvilad och hyfsat på hugget. Grattis till mig.

Men det kommer bli bättre. Om en stund, när jag har vant mig vid studierna och de nya krav de ställer på mitt liv, när jag slipper jobbet och tankarna på arbetspass som inte är ersatta, när jag har kommit in i en rythm där jag bara gör de skriftliga uppgifterna utan att fundera så mycket över vad fasen de menar med de luddiga formuleringarna. osv. Om en stund. Nu ska jag försöka sova lite.